Vem bestämmer? Du eller hästen?

För att det ska bli en fungerande kommunikation där man möts med respekt för varandra krävs att man ” TALAR SAMMA SPRÅK”. Ansvaret för det ligger inte hos hästen utan hos människan. Det är vi som måste förstå vilka signaler som hästarna använder, kunna läsa av dem och svara på ett riktigt sätt.

Eftersom jag inte är ”född i stallet” har jag tagit rätt på vad man verkar vara överens om kring hästars egna beteende. Här lyfter jag bara fram några saker som är olika från när man har andra djur eller hur vi människor fungerar.

”Springa först- tänka sedan”

Hästen är inte ett rovdjur utan ett bytesdjur. Den måste vara beredd vid minsta fara att springa iväg, alltid vara förberedd på att det kan hända något farligt och väldigt sällan slappna av helt och hållet. Att reagera när något verkar nytt eller farligt gör ju även andra arter, men hästar till skillnad från andra väljer nästan alltid flykten, inte att stanna och slåss.

Men man får inte springa för långt eller för blint iväg, det kan också vara farligt. Så de kan göra snabba rusningar när något skrämmer dem eller flock-kamrat för att sedan stanna upp och se om det verkligen var farligt. Lite ”tänka” är inte fel.

Farliga människor

Människan är ett rovdjur. Hästen borde vara försiktig i vår närhet, vem vet vad vi kan göra? Det tar tid och positiva erfarenheter för att de ska våga lita på att vi inte vill dem något illa utan kanske till och med vill dem väl (äpplen växer ju sällan på träd här uppe…).  Men mat betyder inte nödvändigtvis att hästen ser oss som ledare. Låt bli att handmata samt att i alla lägen muta dig till samarbete genom mat. Det genomskådar de…

Ledarskap

Att göra som flockledaren brukar göra, att använda samma språk och ”grammatik” är en god förutsättning för att placera in sig som ledare. Det är inte självklart för en människa.

Att dessutom vara trygg och visa att man har kontroll, att man är vis, kan hantera alla ev faror och inte leder hästen fel, ut i bekymmer etc är viktigt. Därför måste vi planera och tänka före. Att ha ett klokt förhållningssätt när hästen blir rädd för något gör att hästen förstår att vi respekterar dess oro, utan att tvinga den med våld att göra det den är rädd för, men att inte backa utan finnas kvar vid hindret/faran.
-”Det ÄR inte farligt, titta – jag törs gå in. Vi väntar lite medan du luktar och funderar lite och så prövar vi igen…”
På det sättet blir vi en trygg ledare, en flockledare för hästen att förlita sig på.

Man driver bort för att bjuda in…

Drivkraften här är att hästarna vill vara tillsammans, vill inte vara utanför eller ensam. Att bli bortstött, att inte få vara med är obehagligt, något de vill undvika. Därför gör man ofta precis det framför allt i hanteringssituationer med hästar som ännu inte knytit an. När de sedan visar att de hemst gärna vill vara med, att de inte tänker fåna sig, snälla snälla…. genom att bl a tugga lite så slutar man driva iväg, utan vänder sig om och låter dem komma nära, dvs man svarar inbjudande med sitt kroppsspråk istället för bortstötande. (Jag har lite svårt med att konkret göra detta, så jag kommer att skriva mer om det senare…)

Bilden visar när Silfrintoppur från Nangen just släppts ut till hingstarna och hur han jagas runt av dem först, innan han får vara en i gänget.

Herre/dam på täppan…

När man väl får vara ”med” i flocken, finjusteras ens position med knuffar! Den som bestämmer över en annan häst gör det genom att flytta på den. Det kan göras mycket subtilt, men om den andra hästen inte vill förstå så trappas det upp till väl så fysiska angrepp med bett eller sparkar, ackompanjerat med häst- skrik.
Även människor utsätts för detta, genom att de puffar på oss så att vi tappar balansen eller flyttar oss undan, prejar oss ”bara lite” när vi leder dem så att vi kommer över på annan sidan av vägen. Då måste vi puffa tillbaka. Men eftersom de är mycket större, starkare och tyngre än vad vi är så kan vi inte tillåta oss att vänta tills det blir en riktig konfrontation.
Vi måste öva på att ”puffa tillbaka först”, dvs ha ledarskapsövningar innan det blir nödvändigt. Att flytta på hästen, att bestämma när man vänder, var man går etc behöver inte vara våldsamt och man behöver/ska inte göra illa hästen (även om de själva ibland trappar upp till slagsmål).

Jag kliar mig på dig…

Att putsa varandra är socialt och trevligt. Det gör också kompishästarna. Men vem gör vem en tjänst? Vem har initiativet? En (ledar)häst låter aldrig någon annan gå in i deras territorium utan att vara inbjuden. Om vi accepterar det utan att tydligt ha bjudit in så har vi låtit hästen ta över (i hästens ögon).
Och varför ska de lyssna på oss då, när de kanske vid något tillfälle inte vill det vi vill?

Inte dominans och underkastelse

Hästen är inte elak för att den vill se vem som är boss, det är ett helt naturligt beteende. Det är inte mobbning det handlar om. Den andra hästen ”underkastar” sig inte, utan mår bra av att hitta sin plats i samspelet – när det görs på ett jyst sätt.

När vi ska svara på deras signaler ska vi inte göra det aggressivt, inte vara arg eller ”slå” hästen till lydnad. En rädd häst lär sig ingenting och en arg och rädd häst vill vi inte vara i närheten av…

Filmillustration

Jag har två filmsnuttar jag tycker ni ska se på som illustrerar hur de kommuniceras sinsemellan.

Den ena är när Edda – äldst av alla stona- släppts in i beteshagen med fölstona samt ett annat sto, utan att vara bekanta med dem tidigare. Hon tycker att hon ska vara högst i rang, men det tycker inte de andra och hon får inte vara med, inte vara tillsammans med de andra. Hon blir väldigt olycklig.

Den andra filmen visar hur Edda till slut efter sommaren har tagit över. Här ser man hur kör hon iväg ett annat sto just ibörjan. Det är samma hästar i båda filmerna, men de har kommit tillbaka från sommarbetet.

 

 

 

 

Nangen