Men så kan det inte vara hur länge som helst.

Dia länge?
Det är nog bra att kunna dia så länge som möjligt, men två av killarna har lite äldre mammor. Och äldre hästar tar lite längre tid på sig att äta, pga tänderna bl a.

Att äta så det räcker för att hålla sig själv i gott hull OCH hålla värmen är en utmaning även för yngre ston när det är kallare än -30 grader. Att dessutom förse en hungrig växande unghingst med mjölk så att han växer och håller värmen är dubbelt tufft.

Stona och unghästarna) har haft obegränsat med näringsriktigt hösilage under denna period och de flesta har hållit formen riktigt väl. De till en början lätt överviktiga mammorna har tunnat ut under vintern och två av dem är i god form, trots kölden och diande unghästar. Men det äldsta stoet börjar nu falla ur väl mycket så därför bestämde vi oss för att det var dags för avvänjning. Och inskolning i den hårda världen… att gå i hingstflocken och bli uppfostrade.

Avvänjningen kan ju ske på olika sätt.

Tuff avvänjning
Vi valde den tuffa vägen; att ta ut alla tre unghingstarna från sina mammor samtidigt och tillsammans. Detta för att de skulle ha trygghet av varandra.
Mammorna har stått kvar i sto-gruppen och vi har kollat deras juver så det ej blivit mjölkstockning.
Grupperna har stått så att de ej direkt har sett varandra. Sommartid hade det inte sett något alls, men med alla bara grenarna på träden kan man skymta rörelser i den andra hagen. Inte bra, men det bästa vi kunde göra. De har ropat efter varandra, intensivt till en början men allteftersom blev det mindre.

Lök-princip
Förberedelserna var intensiva. Lökprincipen på stängslingarna användes, dvs spränger gossarna ett stängsel så kommer de bara in i nästa hage som i sin tur är stängslad… Detta för att det är bättre att stängslet brister utan skada på hästen än att det blir skador av allt för säkra trådar.

Rymlingar
Det behövdes. Jag hann inte runt huset till min plats där jag skulle filma den första stunden av mottagandet av när de äldre hingstarna tog emot de yngre, innan en av gossarna vände på en femöring och sprang genom grinden- utan att öppna den först. Naturligtvis hann en av kompisarna med innan vi lyckats stänga igen. I full fart sprang de igenom även nästa grind- elastisk sådan- och ställde sig på andra sidan grinden in till mamma.
Men ingen skada skedd.

Det var bara att ta nya tag, få på grimmorna igen som vi för säkerhets skull tagit av och med knuffar och grimskaft påbörja promenaden tillbaka till hingsthagen. Och knyta igen bakom oss…

Den svagaste länken
Första och andra dagen gick sedan ganska bra. Men skam den som ger sig. Den minsta killen upptäckte svagheten i vår stängsling… Vi har ju kopplat om till vinterkoppling, så att vi har plus på övre tråden och de nedre är jord. Annat går inte med mycket snö som gör att jordningen blir så eländig. Om man är liten och böjer sig under den översta kan man krångla sig ur hagen utan att få sig en stöt. Och har man dessutom tjock man så skyddar det också utmärkt…

Efter att jag lämnat Hedenäset för att fara och jobba så hade maken och sonen fem rymningar under några timmar! Att pulsa i djupsnö och bogsera ovilliga unghingstar är en fysisk utmaning av hög klass. Dessutom var hästskötarna rejält förkylda.
Mellan rymningarna drogs nya trådar så att den inlärda rymningsvägen inte längre var möjlig och baklastare respektive bil parkerades alldeles emot grindarna. Så till slut blev det lugnt. För oss.

Svettigt jobb
Men för hingstarna var det bara början på fortsättningen. Ledarhingsten och den andra äldre hingsten var alldeles svettig av att motionera de tre unga, dvs att driva dem framför sig och lära dem veta hut. Han har mycket tålamod, men vet hur det ska vara.

Det är ju så det ska vara, eller hur? Att lära sig veta sin plats, kunna lyssna på (och ge) subtila signaler så att grundutbildningen för en trygg och säker islandshäst blir gjord, samtidigt som de har kul. Att växa upp i hingstflock är en bra förutsättning för att bli en bra vallack eller hingst framöver, lätta även för människor att hantera.

Och de är roliga att titta på, då det är liv i hagen!

Nangen

No related posts.

Eftersom jag inte är ”född i stallet” har jag tagit rätt på vad man verkar vara överens om kring hästars egna beteende. Här lyfter jag bara fram några saker som är olika från när man har andra djur eller hur vi människor fungerar.

”Springa först- tänka sedan”

Hästen är inte ett rovdjur utan ett bytesdjur. Den måste vara beredd vid minsta fara att springa iväg, alltid vara förberedd på att det kan hända något farligt och väldigt sällan slappna av helt och hållet. Att reagera när något verkar nytt eller farligt gör ju även andra arter, men hästar till skillnad från andra väljer nästan alltid flykten, inte att stanna och slåss.

Men man får inte springa för långt eller för blint iväg, det kan också vara farligt. Så de kan göra snabba rusningar när något skrämmer dem eller flock-kamrat för att sedan stanna upp och se om det verkligen var farligt. Lite ”tänka” är inte fel.

Farliga människor

Människan är ett rovdjur. Hästen borde vara försiktig i vår närhet, vem vet vad vi kan göra? Det tar tid och positiva erfarenheter för att de ska våga lita på att vi inte vill dem något illa utan kanske till och med vill dem väl (äpplen växer ju sällan på träd här uppe…).  Men mat betyder inte nödvändigtvis att hästen ser oss som ledare. Låt bli att handmata samt att i alla lägen muta dig till samarbete genom mat. Det genomskådar de…

Ledarskap

Att göra som flockledaren brukar göra, att använda samma språk och ”grammatik” är en god förutsättning för att placera in sig som ledare. Det är inte självklart för en människa.

Att dessutom vara trygg och visa att man har kontroll, att man är vis, kan hantera alla ev faror och inte leder hästen fel, ut i bekymmer etc är viktigt. Därför måste vi planera och tänka före. Att ha ett klokt förhållningssätt när hästen blir rädd för något gör att hästen förstår att vi respekterar dess oro, utan att tvinga den med våld att göra det den är rädd för, men att inte backa utan finnas kvar vid hindret/faran.
-”Det ÄR inte farligt, titta – jag törs gå in. Vi väntar lite medan du luktar och funderar lite och så prövar vi igen…”
På det sättet blir vi en trygg ledare, en flockledare för hästen att förlita sig på.

Man driver bort för att bjuda in…

Drivkraften här är att hästarna vill vara tillsammans, vill inte vara utanför eller ensam. Att bli bortstött, att inte få vara med är obehagligt, något de vill undvika. Därför gör man ofta precis det framför allt i hanteringssituationer med hästar som ännu inte knytit an. När de sedan visar att de hemst gärna vill vara med, att de inte tänker fåna sig, snälla snälla…. genom att bl a tugga lite så slutar man driva iväg, utan vänder sig om och låter dem komma nära, dvs man svarar inbjudande med sitt kroppsspråk istället för bortstötande. (Jag har lite svårt med att konkret göra detta, så jag kommer att skriva mer om det senare…)

Bilden visar när Silfrintoppur från Nangen just släppts ut till hingstarna och hur han jagas runt av dem först, innan han får vara en i gänget.

Herre/dam på täppan…

När man väl får vara ”med” i flocken, finjusteras ens position med knuffar! Den som bestämmer över en annan häst gör det genom att flytta på den. Det kan göras mycket subtilt, men om den andra hästen inte vill förstå så trappas det upp till väl så fysiska angrepp med bett eller sparkar, ackompanjerat med häst- skrik.
Även människor utsätts för detta, genom att de puffar på oss så att vi tappar balansen eller flyttar oss undan, prejar oss ”bara lite” när vi leder dem så att vi kommer över på annan sidan av vägen. Då måste vi puffa tillbaka. Men eftersom de är mycket större, starkare och tyngre än vad vi är så kan vi inte tillåta oss att vänta tills det blir en riktig konfrontation.
Vi måste öva på att ”puffa tillbaka först”, dvs ha ledarskapsövningar innan det blir nödvändigt. Att flytta på hästen, att bestämma när man vänder, var man går etc behöver inte vara våldsamt och man behöver/ska inte göra illa hästen (även om de själva ibland trappar upp till slagsmål).

Jag kliar mig på dig…

Att putsa varandra är socialt och trevligt. Det gör också kompishästarna. Men vem gör vem en tjänst? Vem har initiativet? En (ledar)häst låter aldrig någon annan gå in i deras territorium utan att vara inbjuden. Om vi accepterar det utan att tydligt ha bjudit in så har vi låtit hästen ta över (i hästens ögon).
Och varför ska de lyssna på oss då, när de kanske vid något tillfälle inte vill det vi vill?

Inte dominans och underkastelse

Hästen är inte elak för att den vill se vem som är boss, det är ett helt naturligt beteende. Det är inte mobbning det handlar om. Den andra hästen ”underkastar” sig inte, utan mår bra av att hitta sin plats i samspelet – när det görs på ett jyst sätt.

När vi ska svara på deras signaler ska vi inte göra det aggressivt, inte vara arg eller ”slå” hästen till lydnad. En rädd häst lär sig ingenting och en arg och rädd häst vill vi inte vara i närheten av…

Filmillustration

Jag har två filmsnuttar jag tycker ni ska se på som illustrerar hur de kommuniceras sinsemellan.

Den ena är när Edda – äldst av alla stona- släppts in i beteshagen med fölstona samt ett annat sto, utan att vara bekanta med dem tidigare. Hon tycker att hon ska vara högst i rang, men det tycker inte de andra och hon får inte vara med, inte vara tillsammans med de andra. Hon blir väldigt olycklig.

Den andra filmen visar hur Edda till slut efter sommaren har tagit över. Här ser man hur kör hon iväg ett annat sto just ibörjan. Det är samma hästar i båda filmerna, men de har kommit tillbaka från sommarbetet.

Nangen

Related posts:

1. Mer hästar….
2. Behov av damfrisör! Punkfrilla!
3. Är hästen fet eller?