Att spana in reviret
I Hedenäset kan Pumlan (Ozuna) få vara lös på ett sätt som det är svårt att toppa i Gällivare. Och det är ingen tvekan om att hon gillar det.
Att få ta ut språnget, busa i snön, söka efter ”isglass” att smaska på och röra sig runt på gården och de närmaste markerna tillsammans med husse eller matte är kul. Om vi stannar upp och blir långtråkiga så blir hennes svängar allt större och allt längre bort, men (än så länge) kommer hon när man påkallar hennes uppmärksamhet.
Grannens tomt måste bara ingå i reviret, eller hur? Vad har grannen för sig egentligen? Röda katter som ser ut som våra rör sig ju också in och ut där. Hoppsan, han har också en traktor som låter. Vad finns i det lilla skogspartiet? Lugn matte, jag kommer strax…
En pyreneerhund har stooora revir. Det kommer att bli tider då hon smitit ifrån oss och hälsar på de närmaste, så det är bäst att redan nu låta henne se att de tillhör ”de godkända” som man inte behöver vakta mot. Ska hon ändå vakta, så får också dessa människor vara delar i hennes ”fårflock” (ursäkta Erik, Astrid mfl, ingen bokstavlig liknelse menas…)
Men man blir glad i hela kroppen att gå runt med henne och se hur hon njuter av att röra på sig, undersöka och ta in, upptäcka och gradvis inordna oss och omgivningen i sina arbetsuppgifter – och vara nöjd och glad för att få göra det.
Det känns så rätt. Många saker känns rätt. Mönstret börjar bli tydligare- undrar om/när det kommer att påverka våra val??
undrar Nangen
